Hur ska man då tolka detta? Att scouter ska ses en gång i veckan för att ha roligt, kanske grilla lite pinnbröd, åka på läger och ha lägerbål och surra kök? Roligt och utvecklande, javisst! Det kanske ingår i scoutrörelsens mål också, men på vilket sätt hjälper det de i citatet nämnda gemenskaperna, förutom möjligtvis den lokala? Jag älskar svensk scouting av hela mitt hjärta, men jag måste ändå säga att svenska scouter har mycket att lära av andra scouter världen över.
Scouterna här i Burundi spelar i en helt annan liga än svenska när det gäller sociala insatser. Inom projektet jag praktiserar på gör scouterna och guiderna helt fantastiska saker. Man bygger hus och skolor, besöker sjuka, hjälper utsatta änkor med HIV/AIDS, bygger broar i byar som delats av enorma regnmassor… Listan kan göras lång. Det här är inte enstaka små grupper som gjort en liten insats var, utan runtom i Stora Sjöområdet – Burundi, Rwanda och Demokratiska Republiken Kongo, gör mer än 600 grupper liknande insatser varje månad. Att jag är imponerad är en underdrift! Tänk om varje kvarter i Sverige skulle ha en sån grupp, bestående av ungdomar och unga vuxna, som tillsammans analyserar sin omvärld, diskuterar och försöker möta fördomar och genomför enkla men helt fantastiska insatser som förändrar människors liv.
Så – vad handlar scouting om egentligen? Om mig själv, eller de lokala och globala samhällen jag är del i? Både och självklart, men som med allt annat i vår svenska bubbla har vi glömt att tänka på de andra, de som finns utanför vår egen lilla värld. Jag säger inte att det vi gör är fel, snarare avsaknaden av det vi inte gör. När vi bortser från ett av de viktigaste målen med scoutrörelsen, är vi verkligen riktiga scouter då?
Elin Orvik, student, SMU-scout och praktikant på scout- och guideprojektet Amahoro-Amani i Burundi, i Afrikas hjärta. Ur Scoutmagasinet 2/2011 sidan 15
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar