Rapport #10 från Sara var volontär på Our Cabaña i Mexiko

Hej, nu är jag hemma och nästan återhämtad, om jag nu någonsin kommer bli det helt och hållet? Fick just höra att jag säger ”vi brukar” om det som jag gjort i Mexiko. Så helt hemma är jag nog inte ännu, även om det ser ut så när man ser mig.  Har varit med om så mycket nytt på så kort tid. Det jag lämnat kvar är ungefär samma som det jag tagit med mig hem, nya vanor, tankar och idéer. Det känns bra.

Det har varit många långa arbetsdagar, mycket tålamodsprövande och frustration, men ändå mer glädje och kärlek. Det bästa var att få ägna så mycket tid, tjugofyra timmar om dygnet i nästan tre månader, till scouting. Men också att få lära känna Mexiko som land, dess traditioner, mat och kulturer. Att få möjligheten att möta så många olika personer, alla engagerade för samma sak men på så olika sätt är också något som jag kommer ha starka minnen av.

Sista morgonen på Our Cabaña steg jag upp kl 04 för att underlätta tidsomställningen på hem vägen, för att lättare kunna sova på planet från Toronto(byte) till Köpenhamn. Det blev ett gott resultat. Vid 05 steg även Flurina upp för att laga frukost med mig och sedan umgås de sista timmarna innan jag åkte. Till frukost åt vi egentillagade tortilla, bakade på mjöl från blå majs, egen guacamole och churros. Churros smakar ungefär som våfflor, men degen friteras. Det var de bästa och färskaste churros vi ätit. Efter frukost gick vi upp en bit på joggingspåret för att se på vulkanen Popocatépetl, den syns bäst därifrån precis innan solen stiger och skiner på den. Efter frukost gick vi upp en bit på joggingspåret för att se på vulkanen Popocatépetl, den syns bäst därifrån precis innan solen stiger och skiner på den.

Väl i Sverige passade jag på att hälsa på min familj i Skåne. Min önskan om mörkt bröd med ost som har smak och mjölk till uppfylldes. Jag kommer att sakna, Mexiko, Cuernavaca, Our Cabaña och de som finns kvar där väldigt mycket. Men idag såg jag tre små mexikanska avokados i en liten butik här hemma, då kände jag mig nästan ”som hemma”. Det var stort nog för mig att skicka in ansökan, men att jag blev antagen och åkte förvånar mig fortfarande. Jag är glad att det blev som det blev.