Emelie besökte en skola i Thailand

Jag och min familj var på semester på en ön Koh Jum i södra Thailand. En liten mysig ö med håliga grusvägar, ett djungeltäckt berg och i den lilla fiskebyn några få restauranger och en skola. En dag hade vi åkt förbi skolan och jag hade sett att det var aktivitet i vad som såg ut att vara små klassrum. Sedan tidigare visste jag att scouting är en del av skolan i Thailand och tänkte därför att det kanske fanns en möjlighet att få vara med på ett Thailändskt scoutmöte. Bara det att scouting är kopplat till skolan fick mig att ana stora skillnader i hur man bedriver scouting i Thailand och Sverige och det gjorde mig nyfiken. Efter att ha klivit in i lärarrummet samma eftermiddag och efter att ha kommunicerat med läraren på väldigt begränsad engelska kombinerat med en hel del kroppspråk förstod han att jag också var en scout som kommit för att ta del av deras scouting.

Nästa dag kom jag på eftermiddagen som avtalat och jag möttes av nyfikna blickar från både barn och andra lärare på skolan. Jag kom i min svenska scoutskjorta och scouthalsduk för att visa tydligt att jag också var scout, precis som dom och för att jag också ville visa något från ”min scouting”. Mycket riktigt lockade den annorlunda scoutskjortan nyfikna barn som pekade, viskade och skrattade åt mina färgglada märken. De försökte även säga saker till mig på Thailändska, men jag kunde inte mycket mer än at svara med ett leende.

Det visade sig snart att det hade blivit ett missförstånd dagen innan när jag frågat om jag fick vara med på deras scoutmöte, tydligen så hade barnen ledigt från studier (och scouting) den dagen men rörde sig ändå på skolgården iförda skoluniform. Ja, kommunikationen var som sagt ett problem och jag förstod nog aldrig riktigt hur det hela hängde ihop. Men läraren, som även var skolans rektor och scoutledaren verkade inte bry sig om att barnen hade ledigt, han visslade i en pipa över skolgården, ropade några rappa ord och snart hade ett 60-tal barn samlats, pojkar och flickor i 8-12 års åldern. De ställde upp sig snyggt i fina led och jag själv var hela tiden tveksam på min roll i det hela. Jag hade ju bara kommit för att se vad de gjorde på ett scoutmöte, nu var all uppmärksamhet riktad åt mig, precis som att jag förväntades göra något speciellt.

Jag började med att presentera mig själv på engelska och lät läraren översätta. Jag försökte även berätta lite om var jag kom ifrån och avslutade med att prata lite om min scoutskjorta och mina märken då det verkade ha hade varit det mest intressanta. Hur mycket av det jag sa som gick fram vet jag inte, men den där nyfikenheten bland barnen fanns där hela tiden kombinerat med en väluppfostrad respekt för talaren, den vuxne, utlänningen eller hur de nu valde att se mig.


Efter min presentation tog läraren snabbt kommandot och snart började de sjunga olika ramsor, och visa tillhörande danser som de övat in. De var verkligen duktiga och det syntes att läraren var väl uppskattad bland barnen. Han hade sån pli på barnen samtidigt som han vid flera tillfällen fick barnen att skratta och göra livliga utrop. Som ledare var han aldrig överlägsen barnen utan hela tiden som en i gruppen som såg alla och som såg till att allt stod i sin ordning, ett beundransvärt ledarskap. Jag är lite bitter över att jag inte kan minnas hans namn nu i efterhand.

De gjorde även en lek som jag fick vara med i, en lek som gick ut på att sjunga och klappa samtidigt som man skulle bilda olika stora grupper beroende på hur många fingrar läraren höll upp. Efter det sa jag att jag också hade en lek att visa. Det blev ”Tibitansk-Bisonoxe-Elefant”, en lek som vi gjort i min scoutkår så länge jag kan minnas som är en form av ”Underhökens-vingar-kom” men att alla måste springa var gång och tagarna måste säga det långa namnet när de tar. ”Tibitansk-Bisonoxe-Elefant”, var dock för långt och svårt så vi döpte om det till ”Chang” som betyder Elefant på Thailändska. Barnen var stormförtjusta, leka var definitivt bland de bästa de visste. Och extrakul blev det när tagarna var tvungna att springa runt som elefanter och göra roliga ljud.

Efter lekar, danser, sånger och mycket skratt ville jag tacka så mycket för besöket. Det gjorde jag genom att lära dom den svenska ”Tack-melonen”, som är så otroligt smart och bra. Genom att bara visa, gestikulera och göra ljud av kärnorna som spottas ut förstod de precis. Den tyckte de var rolig att göra och vi gjorde den flera gånger om. Ja, jag tror bestämt att det var ”Biiig Watah-Mellon” som gjorde störst intryck från den vita västerlänningen den dagen.

Efteråt delade jag ut godis som jag köpt med till barnen, det var väldigt populärt… och jag fick även visat lite bilder på scouting hemifrån. De hade även en del bilder att visa mig. Jag fick se allt från pioneringsbyggen, scouter som gjorde lekar i vattnet och några filmer på uppträdanden från en festival de hade haft i byn bara några dagar tidigare.

Ja, trots det att jag fann en hel del skillnader och fick se många nya sidor av scouting den dagen fanns det mycket jag kände igen, som sammanlänkade oss som scouter.

Innan jag lämnade skolan sa jag den vanliga artighetsfrasen, ”I hope to meet you all again” - Och jag hoppas verkligen att jag kommer på återbesök till Ban Koh Jum School en dag i framtiden.

/Emelie Blondin