Två svenskar gav sig av på en resa som utan tvekan överträffade deras förväntningar.
När vi steg upp halv fyra imorse efter att ha sovit i cirka två timmar kan jag inte säga att vi såg glada ut, och nä, så himla kul var det inte att stiga upp mitt i natten för att ens flyg hem råkar gå redan klockan sex på morgonen. Men det vi har varit med om den senaste veckan gjorde det utan tvekan värt det. Vi två, Erika och Johan, sitter i styrelsen för KFUK-KFUMs Scoutförbund och blev tipsade om att åka till The Academy för att utöka vårt internationella perspektiv och knyta nya kontakter. Så i tisdags satte vi oss på varsitt flygplan för att mötas upp i Belgrad, Serbien. Sedan dess har vi varit med på workshops, ätit frukost med fransmän, diskuterat sociala medier med utgångspunkt i Finland, dansat med danskar och allt möjligt annat.
 |
| Workshop i full gång. |
 |
Nästan alla Europas nationaliteter var representerade,
dessutom besök från bl.a. Israel och Brazilien. |
Grundidén med The Academy är i stil med ett “europeiskt scoutforum” - att man ska träffas och lära sig av varandra, främst genom de workshops som man går på varje för- och eftermiddag. En workshop på årets Academy kunde handla om allt från andlighet i scoutrörelsen till att analysera medlemsdata. Bland annat fick vi lära oss om hur man kan använda sociala medier i scoutmarknadsföring, vad som händer när en organisation genomgår en förändring och vilket material WAGGGS har för att utveckla självförtroendet hos barn och unga. Detta kryddades av de internationella perspektiv som deltagarna hade med sig. Visste ni t.ex. att scoutledare i Storbritannien inte får sms:a sina scouter? Många av workshoparna gick dessutom att konkret applicera på sin egen scoutverksamhet. Till exempel handlade den sista workshopen vi två gick på tillsammans om kommunikationsstrategier och då tog vi förstås tillfället i akt och utnyttjade de verktyg vi fick för att planera KFUK-KFUMs Scoutförbunds kommande kommunikationsstrategi.
Överhuvudtaget var det en väldigt hektisk vecka med få pauser. Och även när det var paus var det oftast en upplevelse i sig. En typisk måltid satte man sig ner vid slumpmässigt valt bord och insåg ganska snabbt att man var omgiven av tre andra nationaliteter, varav man förstås kände sig tvungen att lära känna alla. Johan säger:
– "Det bästa med Scouterna är att lära känna nya människor". Känns det igen? Själv tycker jag egentligen inte det. Jag hatar att träffa nya människor. Eller jag tror att jag hatar att träffa nya människor, tills jag träffar dem och de visar sig vara de bästa människor jag någonsin träffat. Precis så var The Academy. Jag åkte dit med höga förväntningar på workshops, hoppades på att lära mig saker, och var smått grumpy över att behöva träffa nytt folk. Igen. Nödvändigt ont, liksom. Väl på plats spenderade jag första lunchpausen på att diskutera utbildning och karriärval med en tjeckisk datavetare, medan vi shoppade tandkräm. Det var trevligt. Såklart.
Även om man bortser från de på ett personligt plan trevliga kontakterna, så var människorna på The Academy oerhört intressanta. Som styrelse- och organisationsnörd är det såklart lite av ett himmelrike att komma till The Academy, där det finns fler styrelseledamöter på samma hotell än det finns i hela scoutsverige (nästan). Så fort man nämner ett projekt hemifrån, så fort man försöker skryta om något man klarat av eller gnälla över något som är helt omöjligt, så kommer det någon som redan gjort det gånger tusen och sätter sig mitt emot med ett stort leende och ett päron stort som en ananas. (Jag skojar inte, serbisk frukt är gigantisk!) Om jag tar med mig något hem till Sverige, så är det insikten att man ibland behöver umgås med folk som har samma nördiga detaljintressen som en själv – inte bara "scouter" eller "styrelsemänniskor" eller "folk som förstår datorer", utan "scoutstyrelsemänniskor som förstår datorer".
 |
Johan och Erika vid det svenska bordet på International Evening.
det bjuds på Kalles och Knäckebröd. Och förstås ABBA i bakgrunden. |
Serbien är förresten ett land fyllt av kulturkrockar med det svenska. De av oss som åt vegetarisk mat fick t.ex. svamprisotto varje måltid fram tills att någon efter halva veckan hade lyckats skaka fram lite bönor. Och linser. Och tofu - allt på samma gång. Under den serbiska kvällen blev vi förresten förevisade ett traditionellt serbiskt bröllop och vi, som kanske tycker det är nedvärderande att bruden i amerikansk tradition ges bort av pappan, ska bara veta att brudgummen i Serbien betalar brudens bror för att kunna fullfölja bröllopet. En annan spännande kulturkrock var avslutningsmiddagen som serverades i ett ombyggt sockerbruk, som sedan blivit teater och sedan gjorts om till partyställe och som låg, att döma av grislukten på väg dit, "in the middle of nowhere" trots att det i verkligheten ändå låg hyfsat centralt i Belgrad (arkitekturen tänker jag för övrigt inte gå in närmre på, men tänk ungefär vart tredje hus modernt, vart tredje hus stereotypiskt sönderbombad öststat och vart tredje hus mysig stuga). Detta sockerbruk/partyställe hade på inga vägar hade varit godkänt för bruk i Sverige sett till antalet lösa bräder i golvet, antalet toaletter ur bruk (och för övrigt helt utan lås) och antalet sladdar som stack ut ur väggen. På detta ställe hade de för övrigt inte heller tillräckligt många stolar för att alla skulle kunna äta samtidigt, så hälften av oss fick äta först (gulasch som vi trodde bara var förrätt, men som senare visade sig vara hela måltiden) och sen resa oss och ge plats åt de övriga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar