Det är svettigt och solen står nästan i zenit. Landsbygdens kullar brer ut sig och fler än hundra nyfikna burundier tittar på dig och undrar vilket som ska vara ditt nästa move. Och plötsligt slickar någon dig på benet.
Våren 2012 åkte vi; jag Elin, Pamela och Calle, ner till Burundi för att samla material till ett gäng filmer om projektet Amahoro Amani, ledarskap och jämställdhet. Nu, nyår 2013-14 är vi tillbaka igen. Förra gången studsade vi runt på Burundis landsbygd för att besöka fredsklubbar aktiva inom Amahoro Amani, bland gröna kullar och bananplantor. Så fort Pamela plockade upp filmkameran samlades ibland långt mer än hundra nyfikna bybor för att betrakta de märkliga vitingarna. Jag eller Calle behövde hålla ett paraply över Pamela ibland för att hon och kameran inte skulle strejka, och under intervjuerna användes upp till fyra språk för att vi skulle förstå varandra. Åskadarskaran sitter blickstilla under intervjun och lyssnar uppmärksamt. De har spridit ut sig på alla tänkbara ställen, och till och med under stativet sitter det ett par nyfikna barn uppkrupna.
Vi har under den här andra resan följt och dokumenterat deltagarna i det kvinnliga utbytet inom ramen för nätverket Redo att Leda, vars mål är att stärka kvinnliga ledare. Denna resa är lika äventyrlig som den förra, om än på ett annat sätt. African time, som innebär att tidsbegreppet är relativt och att vi inte vet när en viss aktivitet kommer att inträffa förrän den faktiskt genomförs, påverkar också filmandet. Så när kameran några timmar senare än planerat är riggad och intervjupersonen satt sig bekvämt i stolen, stannar plötsligt en buss till och pruttar ljudligt i bakgrunden, och en nyfiken burundier glider långsamt förbi i bild. Då blir det omtagning.
Oförutsägbarheten, att en aldrig vet vad som kommer att hända förrän det faktiskt händer, är också det som gör regionen så fantastisk. Det som saknas i punktlighet och effektivitet kompenseras det för i engagemang, glädje och nyfikenhet. Det är alltid nära till sång med rejält magstöd, dans med vickande rumpor, och passionsfrukten och mangon som smakar gudomligt. Den burundiska generationen som är med i utbytet kommer antagligen att genomdriva förändringar under sin livstid som deras föräldrar inte ens kunnat föreställa sig. Förhoppningsvis kan de burundiska deltagarna i utbytet snegla på Sverige och se att en förändring är möjlig, och jag hoppas innerligt att svenskorna kan plocka med sig en del av drivkraften och viljan att förändra hem till vårt alltför kalla Sverige.
 |
| Filmteamet in action, denna gång i hotellets skuggiga korridor |
TEXT OCH BILD: ELIN ORVIK
Läs mer om Amahoro Amanis arbete på deras hemsida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar