YFU:s Lapplandsresa 2015

Vill du uppleva ett internationellt möte i svensk natur? Youth for Understanding bjuder med en scout under den årliga Lapplandsresan. Vill du möta studenter från hela världen och låta dina kunskaper som scout bli en del av ledarteamet? Läs inbjudan och information om arrangemanget här. Tänk på att det bara finns en plats, så skicka in din ansökan tidigt!

-----------------------------------------------------------------------

Välkommen att följa med på en internationell resa i norra Sverige!

Lapplandsresan är en valfri resa för Youth For Understandings (YFU) utbytesstudenter i gymnasieåldern, som sker årligen i slutet av deras utbytesår i Sverige.

I år har du som är Roverscout chans att följa med som gästreseledare!

När: Mellan 13:e -17:e juni 2015

Genom att följa med på Lapplandsresan kommer du få:

· Uppleva midnattsolen och vandra i fjällen
· Lära dig mer om samisk kultur och naturliv i norra Sverige
· Få många nya vänner från hela världen
· Chans att bidra med kunskap om den svenska naturen till utbytesstudenterna




Vad kommer hända under resan?

Ett antal olika aktiviteter kommer att anordnas, men beroende på väder och antal deltagare kan aktiviteterna förändras. Om det är möjligt kommer du att få uppleva vandring, midnattssolen, guidade turer av flora och fauna, militär- och samehistoria, resa till Narvik och mycket mer!

För en scout blir det även ett fantastiskt tillfälle att träffa studenter från hela världen som är nyfikna och intresserade av det mesta som har med den svenska kulturen att göra. Förhoppningsvis finns det även en eller två studenter med på resan som är scouter i sitt hemland!

Du som scout har möjlighet att följa med på denna resa för att utveckla YFU:s samarbete med Scouterna och för att en scout ska få ett roligt smakprov på vad vi gör inom YFU, samt öppna för ytterligare samarbete.

Är du intresserad av att delta i Lapplandsresan?
Maila till: international.secretary@scouterna.se för att anmäla ditt intresse och/eller ställa frågor. Det finns en plats på resan för en scout så anmäl dig så snart som möjligt, men som senast den 15:e mars. Som deltagare från Scouterna får du boende, resekostnader, mat och entréavgifter!

Plats: Björkliden, Sverige

Uppskattad restid från Stockholm är den 12:e juni kl. 17.50 och hemresan 18:e juni kl. 09.15.

Med på resan kommer förutom utbytesstudenter även finnas med några värdsyskon till studenterna och YFU:s volontärer som anordnar resan.


Vi ser fram emot att träffas i Lappland!

Från Höllviken till Swinoujscie med Biscaya 2014

Livet på en båt skiljer sig lite i mycket från livet på land. Saker har andra namn, hink heter pyts och borste levang, stege kallas lejdare och säng heter koj. Avstånd mäts i sjömil och hastigheter i knop. Det händer att man kör på natten och sover på dagen. Den största skillnaden är kanske hur man på sjön är beroende av varandra i besättningen och hur livet ombord påverkas av de förutsättningar som finns. Men förutom att lära sig nya ord, byta dygnsrytm och träffa nya människor så kan man ta sig långa sträckor för att besöka nya platser.

I somras far jag iväg som ledare på Biscayas seglats från Höllviken i södra Skåne, till Swinoujscie i Polen. På tio dagar upplevde vi fyra länder, kritvita kalkstensklippor, kilometerlånga sandstränder, lugnt vatten på öppet hav och 20 m/s motvind i krabb sjö.

För er som aldrig hört om Biscaya förut kan jag berätta lite kort om bakgrunden. Biscaya är sedan 1942 Scouternas segelbåt och har gjort seglatser för äventyrar- och utmanar- samt roverscouter. Båten är byggd i trä 1934, är sexton meter lång, fyra meter bred och rymmer idag sovkojer för totalt sexton personer. Skulle man ställa ut Biscayas besättning på rad på däcket skulle alltså varje person ha en meter för sig själv, och det är förutsatt att fyra människor står på peket.

Vår resa den här gången började alltså i Höllviken. Vi var fyra ledare och elva deltagare som skulle ta oss från det bildsköna södra Sverige, via gamla fiskehamnar i Danmark och forna hansastäder i Tyskland, för att slutligen nå industrihamnen Swinoujscie i Polen. Den första dagen var stämningen god och vi gick igenom båten tillsammans, alla fick träna på att lägga fast och vad man gör i fall av någon typ av sjönöd. Deltagarna sattes in i hur livet ombord fungerar och delades in i de grupper (kallas vakter på sjön) som de kom att jobba och sova ihop med under resten av resan.

Dagen därpå gav vi oss iväg mot vår första destination, Skovshoved, som är en förort till norra Köpenhamn. En seglats som tog oss runt Sveriges södra udde och under Öresundsbron. Vi hade bra vind och kunde segla första sträckan. När vi närmar oss bron blir strömmar i vattnet starkare och vi vågar inte längre gå fram för vindens krafter och förlitar oss istället till vår kära fyrtaktade vän under däcket, järngenuan. Till höger om oss ser vi att solen lyser genom molnen på Sveriges kust och till vänster ligger regnmolnen tunga över Danmark. Vi anländer Skovshoved på natten och på land visar sig ett pärlband av röda och gröna ljus. Det är svårt att skilja mellan fyrarna som visar in mot hamn och trafikljus på land som ständigt blinkar och byter mellan grönt och rött sken. Vi lyckas i alla fall efter lite överläggande och mycket kikartid lista ut vilka vi ska ta oss in emellan. Det är spännande att glida in i hamnen när natten är så mörk och vi är flera som måste hjälpas åt att reda ut var bryggorna börjar och slutar.

Dag två börjar med städning och matlagning men även lite rep och knopträning hinns med. Ombord är det viktigt att kunna hantera tåg och tampar av olika slag och att besitta lite knopkunskap kan faktiskt hjälpa en i många situationer. Något som vi senare skulle få bekräftat när vi mötte på kraftigare vindar och vågor. Nog om det, vi beslutar oss efter lunch för att 

                                                         göra det mesta av dagen och beger oss till fots mot Bakken Tivoli. 

Dag tre väcks jag klockan tolv på natten, det är dags för mig att gå på nattvakten. Vi har kastat loss under kvällen och satt kursen söderut, nästa anhalt är fiskehamnen Stubbeköbing på ön Falster. Det är mörkt ute men runt omkring oss kryllar det av ljus. Sträckan vi kör är hårt trafikerad och vakten som kör måste hålla ordentlig utkik. I mörkret är det inte lätt att se hur stora andra båtar är eller i vilken riktning de åker. Vissa fartyg passerar nära och det känns nästan lite overkligt i det dova ljuset som endast kommer från stjärnorna på himlen. Vi seglar hela natten och när jag går av mitt pass klockan fyra på morgonen kan jag bara ana att solen börjar vara på väg upp, men visst gick den upp till slut. Morgonen och dagen bjuder på strålande solsken, frisk vind och lugnt vatten. När vi glider förbi mäktiga Klintholms klippor, som når 140 meter på sina ställen och stupar ner i havet, så kan man nästan låtsas att man är i söderhavet om har man lite fantasi. Vi rundar Klintholm och går in mot Stubbeköbing hamn. 

Stubbeköbing grundades i början av 1200-talet och är därmed Danmarks äldsta köpstad. Vi har lyckats pricka in den 5e juli, dagen då Stubbeköbing lever upp och firar sin historia med en fiskemarknad som genomsyrar hela staden. På kajen serveras mat och säljs grova men minst sagt karakteristiska trähantverk. Musik strömmar ur högtalarna hela dagen, gamla klassiker blandas med något som vi tror är danska folkvisor och många besökare hänger med i sången. Faktum är att vi inte behöver gå långt upp i stan för att stöta på nästa liveband som spelar folkrock och vi bestämmer oss för att det är ett bra ställe att äta pølse till lunch på. För att vara en fiskemarknad var det förvånansvärt lite fisk till salu men lyckligtvis hittar vi till slut ett par rökande vänner i en bil som kan sälja rökt makrill till oss från sin baklucka.

Ett lågtryck är på väg in över Danmark nord- västerifrån, det ska komma åska, regn och kraftiga vindbyar. Vi har nu två val, det första är att vänta in ovädret, se hur kraftigt det är och riskera att bli inblåsta i Stubbeköbing, det andra är att lämna hamnen innan ovädret når oss och segla framför lågtrycket. Vi bestämmer oss för alternativ två och lämnar Stubbeköbing tidigare än planerat.

Seglingen mot Straalsund i Tyskland ska bli en av de finaste seglingar som jag varit med om i Östersjön. Sällan är det så varmt, så blå himmel och så lugnt vatten som under den seglatsen. Deltagarna har börjat vänja sig vid livet ombord med vaktsystemet som rullar hela dygnet. Arbetsuppgifterna varierar från att styra och navigera båten till att laga mat och diska, sysslor som kan vara nog så utmanande och annorlunda när det lutar och gungar som det gör ibland till sjöss. Stämningen ombord är lugn, det blåser inte så mycket så det är ganska tyst ombord när vi glider fram mellan Danmark och Tyskland. Bitvis blåser det nästan för lite och vi gör inte mer än några ynka knop. Vi bestämde oss för att göra det bästa av situationen, det vill säga, överge Biscayas däck för en liten stund. Knyter man fast diverse flytande föremål i de längsta repen som finns ombord så får man ett utmärkt redskap att hålla i sig i om man vill hänga bakom båten ett litet tag. Det tog inte lång tid innan de flesta låg i vattnet ihållandes en fender eller simmandes ikapp med båten (fendrar används för att skydda skrovet vid förtöjning, de är gjorda av gummi och uppblåsta med tryckluft och flyter således mycket bra). Framför oss låg en stor farled där stora fartyg ständigt passerade som gråa skuggor på led vid horisonten. När alla i besättningen åter tagit sig ombord hade vinden ökat i styrka och vi satte ny kurs mot farleden för att korsa den så fort som möjligt. Det ska visa sig att vi har mer än 12 timmar framför oss innan vi når Straalsund.

Vi är flera som är uppe. Klockan är ett på natten och framför oss lyser farledsljusen som visar vägen in mellan Tysklands största ö, Rügen och det gamla konstnärstillhållet ön Hiddensee på andra sidan. Vi är lite nervösa, infarten till Straalsund är smal och leden är kantad av sandbankar som kan flytta på sig. Leden är väl utmärkt med numrerade bojar och fyrar men det finns många skarpa svängar. Den här sträckan kräver att såväl styrman som utkiken och navigatören är skärpta. När vi tar oss an leden finns det inte en enda annan båt i sikte och kanske är det trots allt inte så vanligt att anlända till den gamla Hansastaden mitt i natten. Lite sällskap får vi i alla fall av Rügens fåglar som ligger i stora flockar i vattnet på båda sidor om oss. Klockan halv fyra är soluppgången på god väg, himlen och vattnet färgas rosa och i sakta mak börjar dagern att lägga sig över båten och över det låga landskapet på båda sidor om oss. Jag har gått av mitt pass och passar på att ta lite foton i ljuset som nog står högt i kurs på de flesta fotografers önskelista. Runt oss börjar fåglarna vakna till liv och jag behöver inte längre låtsas att jag är i söderhavet för det här är en av de häftigaste platser som jag befunnit mig på i soluppgången. Vi anländer hamnen på morgonen och nästa dag ska det visa sig att det inte gått lika bra för andra seglare som för oss. Vi ska dela brygga med en annan svensk båt som hade otur och fastnade i den förrädiska sanden.




Stralsund är en fin gammal hansastad med många gamla kyrkor, smala gator och små hus i ljusa färger. Faktum är att Sverige understyret av Gustav II Adolf (stormaktstiden) stödde Stralsund under det trettioåriga kriget och staden bär än idag på minnen från svenskens närvaro. De gamla kvarteren i Stralsund finns numera på UNESCO:s världsarvslista.

Från marinan i Stralsund ser vi ön Rügen på andra sidan vattnet och vi bestämmer oss för att åka dit. På morgonen dag sju tränger vi ihop oss i tre hyrbilar och far iväg på autobahn över Tysklands högsta bro mot bokskogar och långsträckta stränder, vi är på väg mot nationalparken Jasmund på öns norra ände. Framför oss väntar en fyra kilometer lång promenad, genom urskog med träd höga som våningshus, till en kust med på sina ställen 200 m höga kritklippor. Mot slutet av dagen åker vi till en sandstrand, det blåser mycket, när vi anländer rullar meterhöga vågor in mot kusten. Vi klagar inte eftersom alla får chansen att träna på sin förmåga i bodysurfing, men när vi kommer tillbaka till båten på kvällen har lågtrycket hunnit ikapp oss och det börjar regna.

Under natten ökar vinden ytterligare, när vi lägger ut på morgonen för att bege oss mot Swinoujscie blåser det kuling och är ganska byigt. Det är många båtar som ska åka samma väg som vi så det blir trångt i farleden och när vind och vågor tar tag i skrovet driver vi i sidled. Vi klarar oss bra även den här gången men när land öppnar upp sig mot öppnare vatten träffas vi av den fulla vindstyrkan och vi får in den över oss rakt framifrån. Vi ska korsa sjön mellan Rügen och Tyskland som är mycket grund, genomgående cirka 8-10 m djup. Under natten har vinden rivit upp ordentliga vågor som vi kör rakt in i.

Vågorna är höga och korta, båten snarast står och stampar i dyningarna. Vi har inte mycket motorkraft i vågorna och motvinden så vi bestämmer oss för att hissa stormfocken som är det minsta förseglet på Biscaya. Jag och några deltagare tar oss fram på fördäcket, vågor sköljer över oss, ibland träffar vi en större våg så att peket dyker ner i vattnet. Vi har livlinor på oss med karbinhakar som vi flyttar på när vi tar oss runt. Faller någon överbord i den här sjön blir det oerhört svårt att se personen och att hitta denne igen, det får helt enkelt inte hända. När jag halvsitter i fören och försöker hålla nere förseglet medan vi fäster det får en deltagare tag på en gasoltub som tagits med av en våg och glidit iväg över däcket, trots att den var fastbunden när vi lämnade hamnen. Vattnet som sköljer över fören kommer med en väldig kraft, när vi dyker i en särskilt stor våg sitter jag på knä och känner hur jag lättar från underlaget och glider bakåt. När vi fått upp seglet surrar vi fast allt som kan röra sig på däcket och inne i båten. Vi ändrar kurs så att vi får in vinden snett från sidan, det lilla seglet fylls med vind som ger oss lite fart och hejdar gungningarna litegrann. Jag är blöt från topp till tå, kläderna är tunga och håret strävt av saltvattnet. Jag andas ut och går ner under däck för att byta om och dra på mig seglarstället.

Att korsa sjön tog hela dagen, livet ombord fortgår trots den grova sjön. Mat lagas, vakter byts och några lyckas till och med sova lite, vi tar oss sakta, en våg i taget, framåt. På kvällen når vi sjöns öppning mot Pommernbukten och kan äntligen ta en sydligare kurs som ger oss bättre fart. Vi når hamnen vid tretiden på morgonen när det fortfarande är becksvart. Industrifartyg går med jämna mellanrum in och ut ur hamnen men vi håller oss utanför och väntar på att det ska ljusna. Vid fyratiden börjar solen gå upp och vi beger oss in i farleden mot hamn. Klockan fem har vi lagt till, trötta och lite blöta, men säkra i hamn.

Swinoujscie är en liten polsk hamnstad som ligger precis innanför gränsen till Tyskland. Faktum är att Gustav II Adolf och hans soldater under 1600-talet gett avtryck även här och som följd tillhörde Swinoujscie under ett tag den Svenska Pommern. Staden tillhörde därefter Tyskland men tillföll Polen år 1945. Husen i staden är vackra och gamla. Hamnen är stor, vi ligger med fritidsbåtar i alla tänkbara storlekar och på andra sidan kajen lastas ständigt nya fraktfartyg. Små kappseglingsjollar ligger längst in i hamnen och rätt som det är så fylls vattnet av kappseglande entusiaster.

Vår vistelse i staden blir mycket kort och kom att präglas av städning av båten, promenader på breda sandstränder och samtal om de minnen som resan fört med sid. Att segla till nya platser är för mig det absolut bästa sättet att resa på. Det spartanska levnadssättet lämnar utrymme för de delar i livet som faktiskt är de viktigaste. Att vinden är ens drivkraft ger dessutom en del friheter och med havet som plattform finns det oerhört mycket att upptäcka. Dag tio är vår vistelse inom Biscayas två skrovsidor slut och vi samlar ihop våra tillhörigheter från hennes gömslen och lämnar henne.

Det är dags för nästa grupp att ta henne till Västervik. 

Besättning Biscaya segling III - 2014, Höllviken - Swinoujscie

På utbytesår i USA som scout och gymnasiestudent

Joel Bergstrand från Valsätrakyrkans scoutkår har skrivit denna blogg om att vara scout i USA och få en ny familj under ett år som utbytesstudent i Duluth Minnesota. Joel åkte på utbytesår genom den ideella organisationen Youth For Understanding (YFU) som Scouterna har ett samarbete med. Är du scout och intresserad av ett utbytesår kan du söka YFUs stipendium på 25 000 kr specifikt för scouter.

Läs mer om föreningsstipendiet för scouter här (sista ansökan 1 mars).

Läs mer om att åka som utbytesstudent till USA här.

Solnedgång från scoutläger

Joels blogg:

Mitt utbytesår har allt det som jag tycker är roligt med scouting. Nya möten, annorlunda upplevelser, intressanta personligheter, en liten gnutta hemlängtan och utmaningar. För ett år sedan bestämde jag mig för att ta en paus från Sverige och istället åka som utbytesstudent med YFU till USA. På den vägen är det, nu sitter jag i ett kök i Duluth, Minnesota med fyra nya föräldrar och lika många nya syskon och hade aldrig kunnat önska för ett bättre år. Scouting i USA skiljer sig på många sätt från den svenska; skjortorna, märkena och aktiviteterna. Det kan verka annorlunda men det finns en gemenskap inom scouting som sträcker sig över hela världen.

Scouterna och YFU, Youth For Understanding, kan på avstånd se ut som två helt skilda organisationer med olika mål. Men när man kommer ner till grunden så arbetar dom båda med att öppna världen för unga. De arbetar med relationer och utmaningar både stora och små. Arbetet bygger i grunden på frivilliga insatser och volontärer, vare sig det är värdfamiljen som för nionde gången öppnar sitt hem till en vilsen utbytesstudent eller scoutledaren som gör unga redo för livet.

Har du tänkt på att bli utbytesstudent men inte bestämt dig? Gör det, det är bra att ta en paus och få perspektiv på sitt liv och världen eller bara ha det roligt. Du kanske hamnar i en stad i norra Minnesota eller by i södra Frankrike. Hur som helst kommer det förändra dig och din syn på världen för resten av ditt liv. Det är ett enda stort äventyr!

Joel Bergstrand, Duluth MN, Valsätrakyrkans scoutkår

 

Värdfamilj på vinterpromenad

Göra skillnad

Att göra skillnad – vad betyder det och vad kan det innebära? Vad krävs egentligen för att åstadkomma riktig förändring?

Behöver ni inspiration i kåren, eller vill du starta ett nytt projekt, men vet inte vad? 

Boken Göra skillnad berättar om unga människor som valt att engagera sig för att göra skillnad och ger tips på hur du kan engagera dig, du med. Boken porträtterar både scouter och icke-scouter som påverkar sin omgivning och åstadkommer förändring. 

Göra skillnad finns i Scoutshopen, klicka här för att komma dit. 

Rebecca och Alma på stort, internationellt roverläger i Italien!

”Dear Rebecca, I really hope that this camp proved to you that the world is just a whole big family where we all are just brothers and sisters. I hope you realized that together we can really change the world if we keep dreaming and working for these dreams to become true. I wish you to have many more beautiful adventures. You are beautiful! With love, Giulia” (En av våra scoutledare.)

Att ligga och kolla upp på stjärnorna med en österrikare som inte kan få dig att sluta le. Eller att ha ”siesta” med 2 spanjorer mitt på ”gågatan” för att det är ett av de få ställena med skugga, samtidigt som magen krampar av allt skratt. Att under ett lägerbål sjunga ”Jag vill vara din Margareta” samtidigt som Salah från Egypten dansar något, (som i alla fall är tänkt), ska likna egyptisk dans och se de från Burkina Fasos förskräckta miner när de smakade djungelvrål (bland det bästa jag sett). Det var det som gjorde Route Nazionale 2014 för mig så speciellt, alla dessa små stunder som jag aldrig hade fått uppleva annars om jag inte åkt.

Allt började med en väntan på Alma från Skåne på Roms flygplats i 8 timmar eftersom jag flög från Stockholm. Alma som jag visste vem det var, men inte kände. Hon skulle vara min enda trygghet från Sverige men blev mycket mer än bara en trygghet, hon blev min vän.

Jag hade hunnit börja känna mig riktigt hemma på flygplatsen när jag med skånska flaggan viftandes mötte henne. Vi upptäckte då att vi inte hade något tält på grund av lite missförstånd och jag kan avslöja redan nu att vi senare upptäckte att det verkar vara en oskriven regel att ha med sig sitt lands flagga när man åker på internationella läger… Skämdes lite smått ibland bredvid alla de andra fina internationella flaggorna, men inga sura miner för det, vi fick lära ut lite svensk geografi bara.

Vi spenderade första dagen tillsammans med ukrainska Sofiia med lite typiskt turistande i Rom, det vill säga Colosseum, pizza och pasta. Vi mötte sedan upp våra italienska ledare och lite andra internationella scouter från bland annat Libyen, Burkina Faso och Frankrike. Mitt äventyr hade börjat redan på Arlanda, men nu skulle det börja på riktigt.

Clan Africa, som bestod av mig och Alma från Sverige, Salah från Egypten samt 5 stycken från Burkina Faso, var samlad och nu skulle vi möta upp de 34 italienska scouterna från Udine, Bari och Napoli, som vi tillsammans skulle vara Clan 17 med under lägret.

Första dagen tillsammans besökte vi ett ”ungdomsfängelse”. Våra ledare berättade för mig att de inom scoutingen försöker jobba för ett bättre samhälle för alla och det första steget är att ha en förståelse och respekt för varandra. För att få det är det därför viktigt att dela erfarenheter för att inse att vi alla egentligen är lika fastän vi är olika. (På ett ungefär i alla fall, även om det inte är ordagrant vad han sa var det ändå principen som jag tog med mig hem och hoppas på att få ser mer av i scoutingen i Sverige.)

I en natur så vacker att den många gånger lämnade en mållös vandrade vi sedan tillsammans i 4 dagar i Neapel. För scouterna från Burkina Faso var det en utmaning eftersom de aldrig vandrat med ryggsäck förut, men de kämpade på och klagade inte en enda gång, inte ens när en av dem halkade omkull i leran haha.

Vi var uppdelade i matgrupper som vi åt och lagade alla måltiderna med, så alla internationella hamnade i varsin grupp tillsammans med två italienare. Min grupp var så gullig mot mig att jag många gånger blev rörd. Trots språksvårigheter eftersom engelskan inte var deras starkaste sida, så gick det inte att missa att de oroade och brydde sig mer om hur jag mådde än de själva. Så fina att jag fortfarande blir helt varm inombords av att tänka på dem.

De var inte de enda som tog mig/oss under deras vingar. Två italienska systrar som kunde, men framförallt vågade, prata engelska stod alltid redo vid vår sida att översätta när våra engelsktalande ledare inte fanns i närheten. Vi behövde aldrig ens fråga, trots att det var kämpigt för dem ibland försökte de alltid hjälpa oss och det var för mig något riktigt fint. De hade inte behövt hjälpa oss, men för dem var det en självklarhet.

Vi blev även utsprida i olika tält och ett riktigt ”wow”-tillfälle var för mig när jag låg och höll precis på att försvinna in i drömmarnas värld när jag insåg att: ”Jag ligger någonstans i Italien med Roberta från Italien till höger om mig och Florence från Burkina Faso till vänster och ingen av oss talar något gemensamt språk, samtidigt som Salah från Egypten ber utanför på något språk jag inte heller förstår.” Det gjorde mig så hög på livet att jag hade svårt att ligga still och jag känner fortfarande ett litet rus i kroppen så fort jag tänker på det smått magiska och mäktiga ögonblicket.

Efter vandringen rörde vi oss sedan mot det stora lägret i San Rossore i Pisa. I matchande tröjor anlände vi och trots att jag bara känt dessa människor i ungefär halv vecka kände jag att det var min clan som jag var stolt över att tillhöra. Främlingarna var inte längre främlingar och att känna så efter endast ett par dagar tillsammans var en fantastisk, obeskrivlig känsla.

Jag insåg inte heller förrän min ledare sa det, att vi skulle få uppleva något historiskt. Denna typ av läger sker bara ungefär var 30:e år berättade han och nu stod jag där och skulle vara en del av det. Det var mäktig, riktigt mäktigt.

Vi var inte längre 42 stycket, vi var nu 30.000 scouter från hela Italien där deltagarna var i åldrarna 16-21 år. Det var likt, men även mycket olik ett svenskt, större läger.

Vi var många, det var varmt och vi var i ett naturreservat, så vi lagade ingen mat, utan fick allt
färdigt, det vill säga en hel del baguetter samt pastasallader. (Väldigt italienskt haha.) Religion är även en stor del av scoutingen i Italien, så innan varje måltid tackade vi alltid för maten samt talade de om Gud varje dag vid till exempel morgon- och kvällssamlingar. Trots att jag inte är religiös tyckte jag det var fint, jag fick mig en tankeställare av tanken på att man faktiskt tackade för maten istället för att ta den förgivet. Sedan måste jag erkänna att en timme om dagen om Gud på italienska som man inte förstod ett ord av blev lite segt efter ett tag haha…

Något förståeligt, men ändå verkligen en upplevelse att nämna var vår tandkräm. Som innan nämnt befann vi oss i ett naturreservat och det var en hel del människor. Det skulle betyda en hel del föroreningar, så därför fick vi bara använda godkända tvålar, schampo och tandkräm. Det vill säga samma tvål för att tvätta händer & kläder med som tvålen vi använda till att tvätta kroppen, håret OCH TÄNDERNA med. Det var helt klart utan tvekan bland den äckligaste smaken jag någonsin upplevt, men även fantastiskt roligt att se folks miner när de borstade tänderna. 

Vi gjorde olika workshops på dagarna med olika teman inom lägrets tema ”Coraggio” som betyder ”mod” på italienska och en som jag gick på lämnade verkligen avtryck hos mig. Tillsammans i små grupper började vi med att diskutera problem vi hade i våra kårer, varför vi trodde att vi hade dem och vad vi kunde göra åt dem. Alla hade olika, men även samma, men det fina var att vi alla ville lösa dem. Våra egna men även de andras. En annan övning vi gjorde var att vi alla fick varsin lapp med information om en människa och skulle sedan leva oss in i rollen som denna. Sedan ställde vi oss alla på rad och fick påståenden upplästa för oss. Stämde de tog vi ett steg fram, annars stod vi kvar om det inte var så att det verkligen inte stämde, då tog man ett steg bak. Efter några påståenden var vi alla utspridda och då syntes det så tydligt att vi alla börjar på samma ställe med samma utgångspunkt, men ändå var vi alla så utspridda efter ett tag. Det gav en verkligen en tankeställare om hur vårt samhälle ser ut idag och varför.

Vi avslutade sedan med att tänka tyst för oss själva på våra drömmar och rädslor och fick sedan i uppgift att gå fram till någon i gruppen som vi ännu inte pratat med och berätta om vår största rädsla. Det fick en att verkligen att känna efter och att sedan få dela något så stort med en främling, det var bara fint tycker jag och lämnade kvar spår hos mig.

En dag hängde även alla vi internationella tillsammans. Det var verkligen jätteroligt, som icke-italienare kände man någon slags samhörighet med de andra och med mig hem har jag en massa nya vänner från en massa nya länder.

Eftersom italienarnas scoutskjortor är blå var det som att titta ut över ett hav när alla scouter var samlade vid stora scenen. Den känslan går inte beskriva. Den känslan att stå i ett hav av scouter som sjunger lägerlåten på italienska, en låt där jag inte förstår orden men ändå försöker sjunga med, och känner varje ord.

Jag har gjort mycket kul inom scouting, men jag vågar nog påstå att det här är bland det bästa jag gjort. Känslan under Route Nazionale går verkligen inte att beskriva, ett ständigt lyckorus genom kroppen är det närmsta jag kan komma. Det har nu gått 4 månader sedan jag kom hem och det har nog inte gått en dag utan att jag längtar tillbaka till lägret och alla de fina människorna. Jag rekommenderar så otroligt starkt att åka på internationella läger, wow säger jag bara. Ju mer jag reser och ju mer människor jag träffar, desto mer känner jag att världen är mitt hem och dess folk min familj. Jag kan helt enkelt inte vänta på att få ser mer av den.

”Hi Rebecca, I was very happy to have you in my clan, for me, you are a sister. Miss you. /Florence from Burkina Faso”

Rebecca Söderberg


Alma berättar:

När jag tänker på lägerbålet, när vi sjöng små grodorna, då skrattar jag högt. Där hoppade jag och Rebecca runt och sjöng med 40 scouter från Italien och Afrika.
Fortfarande nynnar jag ibland “È guinta l’ora è giunta il momento” från lägerlåten, samtidigt som jag läser fina texter från de nya vännerna i lägerboken, på både engelska, italienska franska och för mig det helt oförståeliga språket arabiska. Det blev så mycket mer än bara ett litet scoutläger hemma i Sverige.

Ibland var jag frustrerad när ingen förstod mig eller jag dem, det resulterade i att jag lärde mig otroligt mycket italienska av de här underbara scouterna som tålmodigt lärde mig och upprepade vad de sa. Väldigt ofta sprang jag runt med scouter och sjöng, lärde känna nya eller blev retad över min latinamerikanska dialekt under konversationer med spanjorer. Jag pratade med de härliga libyerna som berättade att jag minsann inte hade kunnat ha de shortsen jag hade om lägret hade varit i Libyen. Vi skrattade och berättade för varandra om hur saker och ting är i våra länder jämfört med vad vi upplevde i Italien. Jag fick en otroligt fin kontakt med scouter från andra länder som har en helt annan vardag än vad jag har. Gänget från Burkina Faso som inte kunde engelska hade svårt att kommunicera med italienarna och oss, men inte hindrar väl det till att dansa med dem mitt i natten när de spelar trummor live, och leka nya spännande lekar på franska. Sista natten sov vi för första gången under bar himmel, jag och min nya kompis från Burkina Faso.

Det var två veckor fyllda av så mycket erfarenheter, roliga minnen, nya vänner och skratt. Som vanligt är jag supernöjd med ytterligare en scoutsommar, denna gången med lite extra med mig hem.

Italien blev ett land som jag verkligen vill tillbaka till. Så hoppas jag verkligen på att få träffa i alla fall några av de scouter som jag träffade och min kära svenska scoutkompis som jag lärde känna under vår resa, hon som alltid förstod mig.

Alma Fredika Karlsson

Internationella läger sommar 2015

Till sommaren finns det massor internationellt och spännande att hitta på. Inte minst ett stort utbud av internationella läger som du kan välja att åka iväg på antingen med kåren, eller på egen hand som deltagare eller funktionär. Här kommer ett litet smakprov för sommaren 2015, mer finns att läsa på scouternas hemsida under fliken Läger & äventyr.
Glöm inte att höra av dig till oss om du vill finna mer info, söker råd eller vill ha hjälp på annat vis!

Baltic Olympic Jamboree 2015 Ancient Games

Över 600 deltagare förväntas komma till detta internationella läger som främst väntar deltagare från Estland, Lettland och Litauen. Temat under lägret är olympiska spelen.

”Prepare your swords, prepare your arrows because the contest between the teams will be difficult. It will be fun, it will be hard, it will be challenging, be prepared!”

Plats: Tagametsa, Estland
Målgrupp: Deltagare: upp till 18 år, IST: från 18 år och uppåt
Datum: 14 juli - 19 juli
Hemsida: 
http://www.gaidid.ee/content/baltic-jamboree-ancient-games?language=en

InterCamp 2015

Sedan 1967 har detta internationella läger hållits årligen organiserat av olika länder runt om i Europa. Det väntas komma scouter från 15 olika länder och temat är medeltid med riddare, prinsessor, drakar, skattjakter och turneringar!

Plats: Nysa, Polen
Målgrupp: 11-16 år
Datum: 22 maj - 25 maj
Kostnad: 20 Euro / person
Hemsida: http://www.intercamp.info/en/

You're up! - French Jamboree

You’re up kommer att bi ett storläger med omkring 10 000 deltagare från Frankrike och 5000 från övriga Europa. Som internationell deltagare fungerar det så att du/din patrull får kontakt med en fransk grupp scouter som du/ni får leva med tillsammans under lägret. På schemat står både dagstur in till staden Strasbourg och olika aktiviteter för att uttrycka hur vi skapar en bättre framtid tillsammans.

”An opportunity to meet and celebrate with other young people, build your dreams, and work towards a stronger Europe and a more united world!”

Plats: Strasbourg, Frankrike
Målgrupp: Scouter 14-17 år
Datum: 16 juli - 23 juli

Kostnad: 180 Euro
Hemsida: http://caravane.sgdf.fr/rubrique-jamboree-you-re-up

Peak 2015 

Peak är ett välkänt och återkomande läger i England. I sommar väntar de 6000 deltagare och under lägret kommer det att bjudas på över 60 olika aktiviteter! Däribland klättring, kanot, dans, mountain bike, natthajker, orientering, flottbygge, segling, äventyrskurs och mycket mer!

Plats: Chatsworth Estate, Derbyshire, England
Målgrupp: Deltagare: under 18 år, Ledare eller funktionär: 18 år och uppåt
Datum: 25 juli - 1 augusti
Kostnad: 190 Pund
Hemsida: http://www.peakcamp.org.uk/

Vendelbo Jamborette 2015

För nionde gången hålls Vendelbo Jamboree på Jylland i ett av de vackrare naturområdena i Danmark. Det förväntas komma 1000 deltagare till lägret som traditionsenligt kommer ta med deltagarna genom en äventyrlig story för att mot slutet förtjäna det alldeles speciella lägermärket. Lägret utlovar scoutparty i vildavästernandra såväl som hajker i den omkringliggande naturen.

Plats: Mosbjerg Spejdercenter, Norra Jylland, Danmark
Målgrupp: Alla åldrar
Datum: 25 juli - 1 augusti,

Kostnad: 190 Euro (120 för 5 dagar)
Hemsida: http://www.vj2015.dk/en/

Uganda Scouts International Centenary Jamboree

Ugandas nationella scoutorganisation bjuder in till ett storläger för att fira 100 år av scouting i landet. Temaord är Äventyr, Kultur och Natur. En lite osäker siffra säger att det kommer omkring 8000 deltagare.

Plats: Kaazi National Scouts Campsite, Kampala, Uganda
Målgrupp: Scouter 10-30 år
Datum: 318 augusti - 28 augusti
Kostnad: 250 USD
Hemsida: http://www.ugandascouts.org/ 
Se också: http://scouts.org.za/international-scouts-centenary-jamboree-2015-uganda/

Från Skåne till Lima på klimatkonferens #4

Det är mitt sista inlägg på bloggen, och min sista dag i Peru. Nu tar äventyret slut, och jag måste säga hejdå till de fantastiska människor jag mött här. Inga mer julgranar överallt fastän det är i mitten av sommaren, inga mer kindpussar, ingen mer mango till frukost och ingen mer scoutklädsel 24/7. Jag åker hem från ett klimattoppmöte som inte blev som jag och så många andra hoppats på, till ett Sverige där det tydligen utlysts nyval. Känslorna är blandade. Det är mycket att ta in. Men varje avslut är ju också början på något nytt. Och att kämpa för människans framtid här på jorden känns viktigare än någonsin.

Dags för sista snabbkursen, den här gången om resultatet av de utdragna förhandlingarna på COP20. Jag ska vara helt ärlig med vad som är produkten av mötet blev: en alldeles för svag text. Besvikelsen jag kände när jag läste den var stor. Det mest positiva är att förhandlingarna inte kraschade, utan att man i alla fall kom överens om något. Men det är svårt att glädja sig åt det, när texten som kommer lägga grund för förhandlingarna i Paris nästa år är så… intetsägande. Det borde inte förvåna. Att tro på att de internationella klimatförhandlingarna faktiskt ska leda till ett ambitiöst avtal som förhindrar en uppvärmning på 2 grader, är liiite på samma nivå som att tro på tomten. Men i år var förutsättningarna så bra, och förväntningarna så höga. Jag trodde på riktigt att mötet skulle bli framgångsrikt. Att tomten skulle komma med ett finfint avtal i sin säck.

Så hur går vi vidare härifrån till Paris och COP21? Det ser inte helt bra ut inför det avgörande mötet i Paris nästa år. Men vi vet sedan länge att de internationella förhandlingarna inte är det ensamma svaret på klimatförändringarna. De stora utsläppsminskningarna runt om i världen sker på nationella och lokala initiativ - länder, regioner och städer bestämmer sig för att gå före. Föregångsländer som investerar stora pengar i förnybar energi och genomför ambitiösa utsläppsminskningar är avgörande för planetens framtid, och Sverige kan absolut vara ett sådant land.

Spelar det roll?

Precis som många andra hemsöks jag ibland av tankarna på att det jag gör inte spelar någon roll. Att jag är så liten i världen, alldeles för liten för att åstadkomma någon betydelsefull skillnad. De allra tyngsta besluten har alltid verkat tas på internationella toppmöten långt ifrån den värld jag lever i, och inte ens som observatör på självaste COP hade jag någon stor chans att påverka. Reste jag till Lima för att surfa, äta kaktusfrukt och turista? Dricka majs-läsk och titta på lamor? Jag ville ju förändra världen.

Men mitt inlägg tar inte slut här!! För det är faktiskt så att vi i Sverige har otroligt mycket inflytande i världen! Vi har de ekonomiska förutsättningarna och en hel del utsläpp att skära ner på. Så många på den här jorden, bland annat invånare i de länderna som drabbas hårdast av klimatförändringarna, har ingen makt. De har inte de ekonomiska musklerna eller möjligheterna som vi har, och många länder släpper inte ut särskilt mycket själva. Vi svenskar har däremot några av världens största ekologiska fotspår. Vi har deras öde i våra händer.

Nu menar jag inte att du och jag ska bära allt ansvar för jordens framtid på våra axlar. Men det finns också så mycket vi kan göra. Engagera oss. Äta vegetariskt. Ta tåget eller bussen. Ge regnskog, vaccin eller skolböcker i julklapp. Göra kåren, lägret, hajken eller mötet till det mest miljövänliga någonsin. Det vi scouter gör, med eller utan scoutskjortan på, spelar verkligen roll.

Två av världens underverk

För två dagar sedan såg jag ett av världens sju underverk, inkastaden Machu Picchu. Jag satt och tittade ner över ruinerna och bergen, tappade andan av hur vacker världen kan vara. Men Machu Picchu är ingenting i jämförelse med det underverk jag och över 40 miljoner andra är en del av – den fantastiska internationella scoutrörelsen. Under COP20 har jag gått runt med en lila tröja med orden ”Scouts – creating a better world”. Jag bar den med stolthet eftersom jag vet att det är sant.


Sååå… eftersom världens ledare är lite sega och handlingsförlamade, så är det visst upp till oss att rädda världen och skapa framtiden vi vill ha! Och vi är redo, eller hur?

En sista kram från Peru

Linnéa Andetsson