”So is it colder than this in your country?” Jag sitter inklämd in en rikshaw som susar genom den ljumna Indiska natten tillsammans med en tjej från Bangladesh och en tjej från Korea. Vi har ägnat kvällen och veckan åt att tillsammans med nästan 50 andra tjejer från hela världen lära oss om varandra, varandras kultur och oss själva. Min bangladeshiska kompis får lära sig att ja, det är kallar än 25 grader i Sverige.
Vi är på Sangam, WAGGGS världscenter i Pune, Indien för att under en vecka delta på WAGGGS ledarutbildning Juliette Low seminar. Juliette Low seminar är en av WAGGGS äldsta ledarutbildningar som genomförs två gånger varje tre års period. Målgruppen är tjejer mellan 18-30 från hela världen, oftast är det endast en deltagare från var land. Fokus är på personlig utveckling och ledarskap.
Denna gång har kursen Dream. Dare. Do som tema. Vi får på olika sätt identifiera våra drömmar, utmana oss själva att möta våra rädslor och lär oss om hur vi kan göra för att göra. Att inte bara få komma fram till vad det är jag drömmer om men också få verktyg till att faktiskt göra mina drömmar till verklighet och få chansen att inse att jag kan överkomma mina rädslor och göra det jag drömmer om är något som påverkade mig starkt. Jag känner redan nu, bara några veckor efter att jag kom hem att jag är modigare och tror på mina förmågor.
För mig handlade mycket av kursen om att våga utmana mig själv och att säga att jag har saker som jag är bra på, bara att söka till kursen var ett stort steg. Att åka iväg till Indien, alldeles själv utan att känna en endast av de andra deltagarna var också det ett stort steg. Känslan när jag kommer fram till Sangam, lite trött och svettig efter att ha åkt tåg i tre timmar och kliver in på Sangam och inser att jag är här, var alldeles underbar. Att sedan välkomnas av tjejer från hela världen gjorde det bara ännu bättre.
På kursen fick på olika sätt lära oss att se våra styrkor som personer och ledare och också vad vi kan förbättra och hur vi ska göra för att använda dem. WAGGGS har jobbar med facilitators på sina utbildningar, de är inte lärare utan snarare guider i min egen inlärning och utveckling. Under veckan gavs vi deltagare chansen att själva leda pass, påverka vad vi ville lära oss och lära av varandra.
Vi fick bland annat höra mer om några aktiva i WAGGGS ledarskapsresa, hur de tog sig dit de är idag och deras tips. Efter det fick vi försöka rita upp vår egen ledarskapsresa, försöka identifiera var den startade och var den kan leda oss. Ett annat pass gick ut på att prata om vilka värderingar vi tror är viktiga för framtidens ledare och försöka identifiera våra egna värderingar. Under veckan fick vi också lära oss mer om WAGGGS och Sangam och hur de arbetar.
En regnig eftermiddag några veckor efter att jag kommit hem sitter jag och tentapluggar när det plingar till i min mobil, det är min Zambiska vän Anna som i den facebookgrupp som vi skapade på Juliette Low seminar berättar att hon under dagen hållit tal till den Zambiska presidenten, genast fylls hennes inlägg av gratulationer och pepp. Jag påminns om den häftiga känslan som jag hade i Indien, den att jag är inte ensam, att jag nu har ett nätverk med ledare runt världen. Ett nätverk som stöttar och peppar varandra, som bidrar till varandras utveckling och som på så sätt bidrar till att stärka scoutrörelsen runt om i världen.
Jag tror att det är det som är det allra bästa med kursen, att ha fått detta nätverk och att ha fått dela den fantastiska upplevelse som kursen var med dessa tjejer.
Jag kom till Indien med förväntningen att jag skulle åka därifrån och vara en bättre ledare, det gjorde jag definitivt, men jag åkte också därifrån som en modigare och säkrare person, vilket jag tror är en stor del i att jag utvecklats som ledare. Jag kom till Indien utan att veta så mycket om scouting i Zimbabwe, nu har jag en Zimbabwisk kompis som lovat att när jag kommer och hälsar på så ska vi sy upp en scoutklänning liknande hennes. Jag åkte hem från Indien med en mängd nya vänner och en fulltecknad anteckningsbok, fylld med inspiration från all världens hörn.
/Olivia Solman
Dagen därpå gav vi oss iväg mot vår första destination, Skovshoved, som är en förort till norra Köpenhamn. En seglats som tog oss runt Sveriges södra udde och under Öresundsbron. Vi hade bra vind och kunde segla första sträckan. När vi närmar oss bron blir strömmar i vattnet starkare och vi vågar inte längre gå fram för vindens krafter och förlitar oss istället till vår kära fyrtaktade vän under däcket, järngenuan. Till höger om oss ser vi att solen lyser genom molnen på Sveriges kust och till vänster ligger regnmolnen tunga över Danmark. Vi anländer Skovshoved på natten och på land visar sig ett pärlband av röda och gröna ljus. Det är svårt att skilja mellan fyrarna som visar in mot hamn och trafikljus på land som ständigt blinkar och byter mellan grönt och rött sken. Vi lyckas i alla fall efter lite överläggande och mycket kikartid lista ut vilka vi ska ta oss in emellan. Det är spännande att glida in i hamnen när natten är så mörk och vi är flera som måste hjälpas åt att reda ut var bryggorna börjar och slutar. 
Dag två börjar med städning och matlagning men även lite rep och knopträning hinns med. Ombord är det viktigt att kunna hantera tåg och tampar av olika slag och att besitta lite knopkunskap kan faktiskt hjälpa en i många situationer. Något som vi senare skulle få bekräftat när vi mötte på kraftigare vindar och vågor. Nog om det, vi beslutar oss efter lunch för att 
Dag tre väcks jag klockan tolv på natten, det är dags för mig att gå på nattvakten. Vi har kastat loss under kvällen och satt kursen söderut, nästa anhalt är fiskehamnen Stubbeköbing på ön Falster. Det är mörkt ute men runt omkring oss kryllar det av ljus. Sträckan vi kör är hårt trafikerad och vakten som kör måste hålla ordentlig utkik. I mörkret är det inte lätt att se hur stora andra båtar är eller i vilken riktning de åker. Vissa fartyg passerar nära och det känns nästan lite overkligt i det dova ljuset som endast kommer från stjärnorna på himlen. Vi seglar hela natten och när jag går av mitt pass klockan fyra på morgonen kan jag bara ana att solen börjar vara på väg upp, men visst gick den upp till slut. Morgonen och dagen bjuder på strålande solsken, frisk vind och lugnt vatten. När vi glider förbi mäktiga Klintholms klippor, som når 140 meter på sina ställen och stupar ner i havet, så kan man nästan låtsas att man är i söderhavet om har man lite fantasi. Vi rundar Klintholm och går in mot Stubbeköbing hamn. 
innan de flesta låg i vattnet ihållandes en fender eller simmandes ikapp med båten (fendrar används för att skydda skrovet vid förtöjning, de är gjorda av gummi och uppblåsta med tryckluft och flyter således mycket bra). Framför oss låg en stor farled där stora fartyg ständigt passerade som gråa skuggor på led vid horisonten. När alla i besättningen åter tagit sig ombord hade vinden ökat i styrka och vi satte ny kurs mot farleden för att korsa den så fort som möjligt. Det ska visa sig att vi har mer än 12 timmar framför oss innan vi når Straalsund.
Från marinan i Stralsund ser vi ön Rügen på andra sidan vattnet och vi bestämmer oss för att åka dit. På morgonen dag sju tränger vi ihop oss i tre hyrbilar och far iväg på autobahn över Tysklands högsta bro mot bokskogar och långsträckta stränder, vi är på väg mot nationalparken Jasmund på öns norra ände. Framför oss väntar en fyra kilometer lång promenad, genom urskog med träd höga som våningshus, till en kust med på sina ställen 200 m höga kritklippor. Mot slutet av dagen åker vi till en sandstrand, det blåser mycket, när vi anländer rullar meterhöga vågor in mot kusten. Vi klagar inte eftersom alla får chansen att träna på sin förmåga i bodysurfing, men när vi kommer tillbaka till båten på kvällen har lågtrycket hunnit ikapp oss och det börjar regna. 
