Livet på en båt skiljer sig lite i mycket från livet på land. Saker har andra namn, hink heter pyts och borste levang, stege kallas lejdare och säng heter koj. Avstånd mäts i sjömil och hastigheter i knop. Det händer att man kör på natten och sover på dagen. Den största skillnaden är kanske hur man på sjön är beroende av varandra i besättningen och hur livet ombord påverkas av de förutsättningar som finns. Men förutom att lära sig nya ord, byta dygnsrytm och träffa nya människor så kan man ta sig långa sträckor för att besöka nya platser.I somras far jag iväg som ledare på Biscayas seglats från Höllviken i södra Skåne, till Swinoujscie i Polen. På tio dagar upplevde vi fyra länder, kritvita kalkstensklippor, kilometerlånga sandstränder, lugnt vatten på öppet hav och 20 m/s motvind i krabb sjö.
För er som aldrig hört om Biscaya förut kan jag berätta lite kort om bakgrunden. Biscaya är sedan 1942 Scouternas segelbåt och har gjort seglatser för äventyrar- och utmanar- samt roverscouter. Båten är byggd i trä 1934, är sexton meter lång, fyra meter bred och rymmer idag sovkojer för totalt sexton personer. Skulle man ställa ut Biscayas besättning på rad på däcket skulle alltså varje person ha en meter för sig själv, och det är förutsatt att fyra människor står på peket.
Vår resa den här gången började alltså i Höllviken. Vi var fyra ledare och elva deltagare som skulle ta oss från det bildsköna södra Sverige, via gamla fiskehamnar i Danmark och forna hansastäder i Tyskland, för att slutligen nå industrihamnen Swinoujscie i Polen. Den första dagen var stämningen god och vi gick igenom båten tillsammans, alla fick träna på att lägga fast och vad man gör i fall av någon typ av sjönöd. Deltagarna sattes in i hur livet ombord fungerar och delades in i de grupper (kallas vakter på sjön) som de kom att jobba och sova ihop med under resten av resan.
Dagen därpå gav vi oss iväg mot vår första destination, Skovshoved, som är en förort till norra Köpenhamn. En seglats som tog oss runt Sveriges södra udde och under Öresundsbron. Vi hade bra vind och kunde segla första sträckan. När vi närmar oss bron blir strömmar i vattnet starkare och vi vågar inte längre gå fram för vindens krafter och förlitar oss istället till vår kära fyrtaktade vän under däcket, järngenuan. Till höger om oss ser vi att solen lyser genom molnen på Sveriges kust och till vänster ligger regnmolnen tunga över Danmark. Vi anländer Skovshoved på natten och på land visar sig ett pärlband av röda och gröna ljus. Det är svårt att skilja mellan fyrarna som visar in mot hamn och trafikljus på land som ständigt blinkar och byter mellan grönt och rött sken. Vi lyckas i alla fall efter lite överläggande och mycket kikartid lista ut vilka vi ska ta oss in emellan. Det är spännande att glida in i hamnen när natten är så mörk och vi är flera som måste hjälpas åt att reda ut var bryggorna börjar och slutar.
Dag två börjar med städning och matlagning men även lite rep och knopträning hinns med. Ombord är det viktigt att kunna hantera tåg och tampar av olika slag och att besitta lite knopkunskap kan faktiskt hjälpa en i många situationer. Något som vi senare skulle få bekräftat när vi mötte på kraftigare vindar och vågor. Nog om det, vi beslutar oss efter lunch för att
göra det mesta av dagen och beger oss till fots mot Bakken Tivoli.
Dag tre väcks jag klockan tolv på natten, det är dags för mig att gå på nattvakten. Vi har kastat loss under kvällen och satt kursen söderut, nästa anhalt är fiskehamnen Stubbeköbing på ön Falster. Det är mörkt ute men runt omkring oss kryllar det av ljus. Sträckan vi kör är hårt trafikerad och vakten som kör måste hålla ordentlig utkik. I mörkret är det inte lätt att se hur stora andra båtar är eller i vilken riktning de åker. Vissa fartyg passerar nära och det känns nästan lite overkligt i det dova ljuset som endast kommer från stjärnorna på himlen. Vi seglar hela natten och när jag går av mitt pass klockan fyra på morgonen kan jag bara ana att solen börjar vara på väg upp, men visst gick den upp till slut. Morgonen och dagen bjuder på strålande solsken, frisk vind och lugnt vatten. När vi glider förbi mäktiga Klintholms klippor, som når 140 meter på sina ställen och stupar ner i havet, så kan man nästan låtsas att man är i söderhavet om har man lite fantasi. Vi rundar Klintholm och går in mot Stubbeköbing hamn.
Stubbeköbing grundades i början av 1200-talet och är därmed Danmarks äldsta köpstad. Vi har lyckats pricka in den 5e juli, dagen då Stubbeköbing lever upp och firar sin historia med en fiskemarknad som genomsyrar hela staden. På kajen serveras mat och säljs grova men minst sagt karakteristiska trähantverk. Musik strömmar ur högtalarna hela dagen, gamla klassiker blandas med något som vi tror är danska folkvisor och många besökare hänger med i sången. Faktum är att vi inte behöver gå långt upp i stan för att stöta på nästa liveband som spelar folkrock och vi bestämmer oss för att det är ett bra ställe att äta pølse till lunch på. För att vara en fiskemarknad var det förvånansvärt lite fisk till salu men lyckligtvis hittar vi till slut ett par rökande vänner i en bil som kan sälja rökt makrill till oss från sin baklucka.
Ett lågtryck är på väg in över Danmark nord- västerifrån, det ska komma åska, regn och kraftiga vindbyar. Vi har nu två val, det första är att vänta in ovädret, se hur kraftigt det är och riskera att bli inblåsta i Stubbeköbing, det andra är att lämna hamnen innan ovädret når oss och segla framför lågtrycket. Vi bestämmer oss för alternativ två och lämnar Stubbeköbing tidigare än planerat.
Seglingen mot Straalsund i Tyskland ska bli en av de finaste seglingar som jag varit med om i Östersjön. Sällan är det så varmt, så blå himmel och så lugnt vatten som under den seglatsen. Deltagarna har börjat vänja sig vid livet ombord med vaktsystemet som rullar hela dygnet. Arbetsuppgifterna varierar från att styra och navigera båten till att laga mat och diska, sysslor som kan vara nog så utmanande och annorlunda när det lutar och gungar som det gör ibland till sjöss. Stämningen ombord är lugn, det blåser inte så mycket så det är ganska tyst ombord när vi glider fram mellan Danmark och Tyskland. Bitvis blåser det nästan för lite och vi gör inte mer än några ynka knop. Vi bestämde oss för att göra det bästa av situationen, det vill säga, överge Biscayas däck för en liten stund. Knyter man fast diverse flytande föremål i de längsta repen som finns ombord så får man ett utmärkt redskap att hålla i sig i om man vill hänga bakom båten ett litet tag. Det tog inte lång tid
innan de flesta låg i vattnet ihållandes en fender eller simmandes ikapp med båten (fendrar används för att skydda skrovet vid förtöjning, de är gjorda av gummi och uppblåsta med tryckluft och flyter således mycket bra). Framför oss låg en stor farled där stora fartyg ständigt passerade som gråa skuggor på led vid horisonten. När alla i besättningen åter tagit sig ombord hade vinden ökat i styrka och vi satte ny kurs mot farleden för att korsa den så fort som möjligt. Det ska visa sig att vi har mer än 12 timmar framför oss innan vi når Straalsund.
Vi är flera som är uppe. Klockan är ett på natten och framför oss lyser farledsljusen som visar vägen in mellan Tysklands största ö, Rügen och det gamla konstnärstillhållet ön Hiddensee på andra sidan. Vi är lite nervösa, infarten till Straalsund är smal och leden är kantad av sandbankar som kan flytta på sig. Leden är väl utmärkt med numrerade bojar och fyrar men det finns många skarpa svängar. Den här sträckan kräver att såväl styrman som utkiken och navigatören är skärpta. När vi tar oss an leden finns det inte en enda annan båt i sikte och kanske är det trots allt inte så vanligt att anlända till den gamla Hansastaden mitt i natten. Lite sällskap får vi i alla fall av Rügens fåglar som ligger i stora flockar i vattnet på båda sidor om oss. Klockan halv fyra är soluppgången på god väg, himlen och vattnet färgas rosa och i sakta mak börjar dagern att lägga sig över båten och över det låga landskapet på båda sidor om oss. Jag har gått av mitt pass och passar på att ta lite foton i ljuset som nog står högt i kurs på de flesta fotografers önskelista. Runt oss börjar fåglarna vakna till liv och jag behöver inte längre låtsas att jag är i söderhavet för det här är en av de häftigaste platser som jag befunnit mig på i soluppgången. Vi anländer hamnen på morgonen och nästa dag ska det visa sig att det inte gått lika bra för andra seglare som för oss. Vi ska dela brygga med en annan svensk båt som hade otur och fastnade i den förrädiska sanden.
Stralsund är en fin gammal hansastad med många gamla kyrkor, smala gator och små hus i ljusa färger. Faktum är att Sverige understyret av Gustav II Adolf (stormaktstiden) stödde Stralsund under det trettioåriga kriget och staden bär än idag på minnen från svenskens närvaro. De gamla kvarteren i Stralsund finns numera på UNESCO:s världsarvslista.
Från marinan i Stralsund ser vi ön Rügen på andra sidan vattnet och vi bestämmer oss för att åka dit. På morgonen dag sju tränger vi ihop oss i tre hyrbilar och far iväg på autobahn över Tysklands högsta bro mot bokskogar och långsträckta stränder, vi är på väg mot nationalparken Jasmund på öns norra ände. Framför oss väntar en fyra kilometer lång promenad, genom urskog med träd höga som våningshus, till en kust med på sina ställen 200 m höga kritklippor. Mot slutet av dagen åker vi till en sandstrand, det blåser mycket, när vi anländer rullar meterhöga vågor in mot kusten. Vi klagar inte eftersom alla får chansen att träna på sin förmåga i bodysurfing, men när vi kommer tillbaka till båten på kvällen har lågtrycket hunnit ikapp oss och det börjar regna.
Under natten ökar vinden ytterligare, när vi lägger ut på morgonen för att bege oss mot Swinoujscie blåser det kuling och är ganska byigt. Det är många båtar som ska åka samma väg som vi så det blir trångt i farleden och när vind och vågor tar tag i skrovet driver vi i sidled. Vi klarar oss bra även den här gången men när land öppnar upp sig mot öppnare vatten träffas vi av den fulla vindstyrkan och vi får in den över oss rakt framifrån. Vi ska korsa sjön mellan Rügen och Tyskland som är mycket grund, genomgående cirka 8-10 m djup. Under natten har vinden rivit upp ordentliga vågor som vi kör rakt in i.
Vågorna är höga och korta, båten snarast står och stampar i dyningarna. Vi har inte mycket motorkraft i vågorna och motvinden så vi bestämmer oss för att hissa stormfocken som är det minsta förseglet på Biscaya. Jag och några deltagare tar oss fram på fördäcket, vågor sköljer över oss, ibland träffar vi en större våg så att peket dyker ner i vattnet. Vi har livlinor på oss med karbinhakar som vi flyttar på när vi tar oss runt. Faller någon överbord i den här sjön blir det oerhört svårt att se personen och att hitta denne igen, det får helt enkelt inte hända. När jag halvsitter i fören och försöker hålla nere förseglet medan vi fäster det får en deltagare tag på en gasoltub som tagits med av en våg och glidit iväg över däcket, trots att den var fastbunden när vi lämnade hamnen. Vattnet som sköljer över fören kommer med en väldig kraft, när vi dyker i en särskilt stor våg sitter jag på knä och känner hur jag lättar från underlaget och glider bakåt. När vi fått upp seglet surrar vi fast allt som kan röra sig på däcket och inne i båten. Vi ändrar kurs så att vi får in vinden snett från sidan, det lilla seglet fylls med vind som ger oss lite fart och hejdar gungningarna litegrann. Jag är blöt från topp till tå, kläderna är tunga och håret strävt av saltvattnet. Jag andas ut och går ner under däck för att byta om och dra på mig seglarstället.
Att korsa sjön tog hela dagen, livet ombord fortgår trots den grova sjön. Mat lagas, vakter byts och några lyckas till och med sova lite, vi tar oss sakta, en våg i taget, framåt. På kvällen når vi sjöns öppning mot Pommernbukten och kan äntligen ta en sydligare kurs som ger oss bättre fart. Vi når hamnen vid tretiden på morgonen när det fortfarande är becksvart. Industrifartyg går med jämna mellanrum in och ut ur hamnen men vi håller oss utanför och väntar på att det ska ljusna. Vid fyratiden börjar solen gå upp och vi beger oss in i farleden mot hamn. Klockan fem har vi lagt till, trötta och lite blöta, men säkra i hamn.
Swinoujscie är en liten polsk hamnstad som ligger precis innanför gränsen till Tyskland. Faktum är att Gustav II Adolf och hans soldater under 1600-talet gett avtryck även här och som följd tillhörde Swinoujscie under ett tag den Svenska Pommern. Staden tillhörde därefter Tyskland men tillföll Polen år 1945. Husen i staden är vackra och gamla. Hamnen är stor, vi ligger med fritidsbåtar i alla tänkbara storlekar och på andra sidan kajen lastas ständigt nya fraktfartyg. Små kappseglingsjollar ligger längst in i hamnen och rätt som det är så fylls vattnet av kappseglande entusiaster.
Vår vistelse i staden blir mycket kort och kom att präglas av städning av båten, promenader på breda sandstränder och samtal om de minnen som resan fört med sid. Att segla till nya platser är för mig det absolut bästa sättet att resa på. Det spartanska levnadssättet lämnar utrymme för de delar i livet som faktiskt är de viktigaste. Att vinden är ens drivkraft ger dessutom en del friheter och med havet som plattform finns det oerhört mycket att upptäcka. Dag tio är vår vistelse inom Biscayas två skrovsidor slut och vi samlar ihop våra tillhörigheter från hennes gömslen och lämnar henne.
Det är dags för nästa grupp att ta henne till Västervik.
 |
|
Besättning Biscaya segling III - 2014, Höllviken - Swinoujscie
|
