Som många andra EB-deltagare spenderar vi dagen vandrandes. Vi är inne på andra dygnet och ryggsäckarna skaver lika mycket som tanken om vad som ska bli vårt hem till natten.
 |
Efter att ha vaknat av musik på högsta volym hos en
barnfamilj i Luxemburg traskar vi iväg tidigare än någonsin i morgondimman. |
Vi anländer till en by som heter Grupont vid sexsnåret. Utan vidare funderingar gör vi som vi blivit tipsade: vi går fram till första bästa människa som står vid sitt garage med sin stora gräsmatta utbredd bakom sig och frågar om tältplats. Den unga mannen försvinner iväg en stund och en äldre herre dyker upp i dörröppningen, vi ler och han nickar medgivande. Vi blir visade en gräsplätt och när mannen försvunnit gör vi en highfive, men vi blir nästan påkomna med denna segergest när han återvänder och får fram det härliga ordet ”bedroom?”. Vi nickar ivrigt och liksom kastar ”merci”n på honom. Att sova inne hos människor har vi hört att andra som gått EB har fått göra, men att vi skulle få det tog vi aldrig som en självklarhet.
Väl inne slutade vi aldrig att häpnas över deras otroliga förmåga att få oss att känna oss välkomna. Vi fick ett sovrum, vi fick ett badrum och vi fick tvål och handdukar. Sedan sade de ”middag om fem!”. Det kändes minst sagt som att de varit med om att ta hand om främlingar förut. Vi satte oss vid bordet som fylldes av tre generationer och försökte kommunicera på franska med den nyfikna familjen.
När vi var mätta, rena och trötta låg vi och njöt i de mjuka sängarna innan sömnen omslöt oss.
 |
Hos familjen Annorlunda fick vi vila upp våra
utpumpade kroppar och vi bara mådde helt enkelt. |
Utsövda går vi in i köket för att tacka och ge oss av men tji fick vi för där stod det dukat för två och de skyndar upp för att plocka fram flingor, mjölk, kaffe, hagelslag (strössel till mackan) och allt man kan önska. Återigen regnar det ”merci”n över dem och vi ler bäst vi kan för att visa hur tacksamma vi är för alltsammans.
Dagen som sedan låg framför oss kändes som en baggis när vi traskade från familjen som vi kom att kalla ”Familjen Annorlunda” (eftersom de var så otroligt många). Uppfyllda och inspirerade av deras givmildhet och skicklighet i att ta hand om främlingar, tänkte vi att det här bara kan vara en engångsföreteelse. Att vi hade sån här tur på ett så tidigt stadium i resan tänkte vi skulle innebära att resans lyx- och tur-dos var uppfylld. Vi trodde aldrig att vi skulle få uppleva något liknade längs resan.
Det visade sig att vi hade riktigt fel och fick sova inne nio av tio nätter. Vi övernattade i allt från fräscha sovrum till en lagom nerskitad spilta. Då spridningen mellan våra boenden var stor försvann instinkten att jämföra och bedöma de olika sovplatserna. Ingen natt var den andra lik och det gjorde att allt var fantastiskt på sitt sätt.
 |
Bonden har bäddat för oss bredvid sina något skräckinjagande
Belgian blues. |
På resan lärde vi oss att det är när människor gör sitt bästa för att hjälpa som man blir som tacksammast. Exakt vad det är man erbjuder, i vilken omfattning har en mycket mindre betydelse. Eftersom alla tio familjerna gjorde en ansträngning för att hjälpa två främmande människor blev de något alldeles speciellt i våra ögon varje gång. Trots att det kan kännas som att man tränger sig på i många lägen vill de allra flesta hjälpa människor, kända som okända, så länge de vet hur de ska göra det.
Detta är en, bland väldigt många, lärdomar vi tar med oss från Explorer Belt. Vi rekommenderar alla att åka på den här resan och känna på hur det är att vara på luffen, dels för att njuta av att bli omhändertagen, men också för att inse hur mycket man uppskattar generösitet och medmänsklighet och på så sätt uppmuntras att hjälpa andra.
// Johanna Ramberg och Hanna Shück
